”Vi ger med ena handen och tar tillbaka med den andra”

Gynnar EU:s och Sveriges handelspolitik världens fattiga? Efter hundra dagar med den nya regeringen bjöd GlobalRättvisa.Nu in till debatt. Slutsatsen blev entydig – Sveriges handelspolitik är full av motsägelser.

Ett 60-tal personer strömmar in i salen på ABF-huset. Det är representanter från universitet, ideella organisationer, regeringen och jordbruksverket. Det är hundra dagar sedan regeringen tillträdde efter valet och det är dags att ställa politikerna mot väggen. Vad har egentligen hänt med Sveriges globala handelspolitik sedan valet? Vad betyder det för världens fattiga att EU och Sverige just nu sluter handelsavtal med deras länder? Och var ställer sig Sveriges regering – på läkemedelsbolagens eller de fattiga och sjukas sida?

I panelen sitter riksdagsledamöterna Désirée Pethrus Engström (kd) och Hans Linde (v) samt Kajsa B Olofsgård, chef för enheten för internationell handel på Utrikesdepartementet.

Dubbla budskap från partierna

I den enkät som GlobalRättvisa.Nu skickade ut till alla riksdagspartier innan valet var de överens i många frågor. Enligt partierna ska handelsavtal med fattiga länder inte minska deras möjlighet att bekämpa fattigdomen på det sätt de själva vill. Människors rätt till hälsa ska också gå före läkemedelsbolagens vinstintressen.

– Det här visar att man säger en sak i valrörelsen och sen blir det något annat när man röstar i riksdagen, säger Hans Linde.

EU-kommissionen har nyligen avslutat förhandlingar om nya handelsavtal med bland annat Colombia och Peru – avtal som Sverige och EU:s medlemsländer nu ska ratificera. Genom avtalens nya hårdare patentregler blir läkemedel dyrare och fattiga människor får svårare att få tillgång till livsviktiga mediciner.

Per-Olof Persson från Läkare utan Gränser sitter i publiken.

– Patentreglerna betyder i praktiken att det tar ungefär 13 år längre tid för en person i ett fattigt land att få tillgång till samma medicin som här. Det pågår hela tiden smygförsök för att öka skyddet för läkemedelsbolagen, säger han.

Sverige ses som extremister

Kajsa B Olofsgård håller med om att EU går för långt i många förhandlingar, med för hårda krav på handelsförmåner och med för få krav på mänskliga rättigheter och miljöhänsyn.

– Jag tycker att Sverige har varit väldigt tydliga i de här frågorna. Vi betraktas ofta som extremister när det gäller att öppna marknaden för utvecklingsländer. Ibland så att vi nästan blir isolerade i EU-kretsar.

Hans Linde menar att mycket av det som uppnås genom bistånd sedan slås sönder genom handelsavtal. Han berättar om ett stort biståndsprojekt som drevs av Sida för att stödja mjölkbönder i Nicaragua. Samtidigt som projektet pågick gav EU bidrag till europeisk export av mjölkpulver. Något som direkt drabbade samma bönder. De slogs ut på sin egen hemmamarknad av det europeiska mjölkpulvret.

– Vi ger med ena handen och tar tillbaka med den andra, säger Hans Linde.

Handlar med ockupationsmakter

Sverige har skrivit förmånliga handelsavtal med både Israel och Marocko. Trots att de är ockupationsmakter som utför allvarliga brott mot folkrätten har Sverige en omfattande handel med länderna. Desirée Pethrus Engström tror inte på att helt stänga dörren för Israel och Marocko.

– Vi tror på handel och dialog, men däremot borde vi trycka på mer än vad vi gör i dag, säger hon.

Rabab Amidane från Västsahara var en av dem som kom och lyssnade på debatten.

I publiken sitter Rabab Amidane som själv har blivit förföljd och tvingats fly från sitt hemland Västsahara. Hon berättar att det fiskeavtal som EU har skrivit med Marocko inkluderar havet utanför det ockuperade Västsahara och gör ockupationen ännu mer påtaglig, med fler brott mot de mänskliga rättigheterna som följd. I februari löper det gamla avtalet ut och ett nytt håller på att förhandlas fram.

– Nu undrar jag om Sverige kommer att rösta emot det nya avtalet, säger Rabab Amidane och vänder sig till panelen.

Både Hans Linde och Desirée Pethrus Engström lovar att pressa på för att Sverige ska rösta nej i EU. Kajsa B Olofsgård påpekar att det faktiskt är möjligt att säga upp avtal om länderna utför allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt har det bara hänt i ett enda fall, med ett land som inte har någon stor betydelse för EU:s handel – Uzbekistan.

Kerstin Edquist
Journalist, Latinamerikagrupperna