Rika länder bör betala miljöskuld

Fotograf: Lou Dematteis 

Det finns ett starkt stöd bland riksdagspartierna för global rättvisa i klimatpolitiken. Alla partier utom Moderaterna svarar ja på frågan om Sverige och EU utöver sina egna åtaganden skall betala sin klimatskuld till utvecklingsländerna. Det visar en undersökning gjord av nätverket Global rättvisa nu.

De rika länderna har byggt sitt välstånd med hjälp av en enorm förbränning av fossila bränslen – kol, olja och naturgas – och exploatering av världens skogar. Att betala sin klimatskuld innebär att ta ansvar för de historiska och nuvarande koldioxidutsläpp som bidrar till den globala uppvärmningen. En annan aspekt av klimatskulden är att det är de fattigaste människorna som drabbas hårdast av miljökonsekvenserna, medan det är i-länderna som står för de största utsläppen. I-länderna måste stå upp för denna historiska skuld för att få nya tillväxtländer som Kina, Indien och Brasilien att ta ansvar för sina utsläpp nu och i framtiden.

Det är svårt att säkert säga hur stora belopp som behövs för att utvecklingsländerna skall kunna motverka och hantera klimatförändringarna. EU:s förslag om 100 miljarder dollar årligen från år 2020 räcker dock inte långt. Inför Köpenhamnsmötet nämnde Världsbanken siffran 400 miljarder dollar per år.

Världens beslutsfattare måste agera nu. Koldioxidhalten i atmosfären ökar dag för dag och uppvärmningen går snabbare än förväntat. Flera studier – om den arktiska isen, uppvärmningen av den sibiriska tundran, försurningen av våra hav – tyder på att vi närmar oss farliga tröskeleffekter som kan få den globala uppvärmningen att skena och rucka förutsättningarna för livet på jorden.

I ljuset av detta är de rika ländernas frivilliga åtaganden om utsläppsminskningar på 20 procent till år 2020 skamligt låga. De omintetgör möjligheten att få utvecklingsländer med hög tillväxt att genomföra egna utsläppsminskningar. Det är därför positivt att partierna i enkäten visar på en högre ambitionsnivå vad gäller Sveriges och EU:s åtaganden. Alla partier utom KD säger sig stödja målet att minska utsläppen med 40 procent fram till 2020. Det finns dock skillnader mellan blocken. De rödgröna har en högre ambitionsnivå, då alliansen vill tillgodoräkna sig utsläppsminskningar utomlands vilket sänker deras mål till 27 procent i Sverige.

Hur överensstämmer då den uttalade ambitionsnivån med Sveriges faktiska agerande i förhandlingarna? Sverige har ännu inte ställt sig bakom att EU ensidigt skall höja sin ambitionsnivå från 20 till 30 procents utsläppsminskningar. Sverige accepterar också användningen av olika kryphål i beräkningen av utsläppen. Med kryphål menas bland annat möjligheten att använda sig av överblivna utsläppsrätter och att räkna befintliga och framtida tänkta skogsarealer som motvikt till utsläpp, så kallade kolsänkor. Om i-länderna med nuvarande låga ambitionsnivåer använder kryphålen fullt ut kan de i praktiken öka sina faktiska utsläpp fram till 2020. Slutsatsen kan inte bli annan än att den sittande regeringen säger en sak, men gör en annan.

Kanske före detta EU-ordförande Fredrik Reinfeldt (M) och hans parti ännu inte hunnit analysera orsakerna till att toppmötet i Köpenhamn havererade. En sak är dock säker:

Ett globalt bindande klimatavtal kan bara nås genom att rika länder tar ansvar för sin klimatskuld.

Den breda samsynen om klimatskulden bland de övriga riksdagspartierna bäddar för en aktiv svensk hållning baserad på globala rättviseprinciper i arbetet med att lösa upp låsningarna i de internationella klimatförhandlingarna. Men vänder inte alliansens största parti – Moderaterna – i frågan om klimaträttvisa, är det svårt att se hur en alliansregering skall kunna bli en konstruktiv röst i förhandlingarna.

Enkäten från Global rättvisa nu visar att det hos riksdagspartierna finns öppningar för en mer kraftfull och rättvis klimatpolitik. Men än återstår mycket att bevisa. Det duger till exempel inte att använda befintliga biståndsmedel till klimatinsatser. Med en miljard människor som tvingas leva i hunger, behövs fattigdomsbekämpning parallellt med långsiktiga klimatsatsningar. Våra totala utsläpp i Sverige behöver åtminstone halveras fram till 2020, rakt av och utan kohandel eller kryphål, med sikte på att Sverige är fossilfritt senast år 2040.

Carmen Blanco Valer, vice ordförande Latinamerikagrupperna
Ellie Cijvat, ordförande Miljöförbundet Jordens Vänner
Samuel Jarrick, talesperson Klimataktion
Elisabet Strand, talesperson Klimataktion

Läs artikeln på Sydsvenskan

Skriv på namninsamlingen som vi ger till den nya regeringen efter valet: Uppmana politikerna att agera för Global Rättvisa Nu!